Barnamörderskan mötte döden och bödeln på backen

 

Galgbacken i Skene har fyllts med hundratals människor. Vuxna och  barn, alla väntar de med skräckblandad förtjusning på det skådespel som snart skall ta sin början. Året är 1751 och barnamörderskan Annica Jönsdotter skall möta bö­delns bila på berget och där­efter brännas på bål. Strax dyker följet med solda­ter och prästen upp med den dödsdömda vid sin sida. Ny­fikna tränger sig på för att få en skymt av kvinnan, hon som med berått mod bragt sitt nyfödda barn om livet.

 

Avrättningen är noga för­beredd. Sex man har anlitats för att ställa i ordning bålet där den halshuggna kvinnan skall brännas till aska. Ve­den är kluven och prydligt upptravad. Strax intill väntar stupstocken. Bödeln står be­redd med bilan i sin hand.

 

Annica  Jönsdotter  leds fram till stupstocken. Hon bär huvudet högt, men stegen är så tunga som de förmodli­gen bara kan vara hos den som går en oåterkallelig död till mötes. Ingen vet vad hon känner. Kanske  går  tankarna  till Lars Hammar, han som borde ha delat hennes fasansfulla stund på galgbacken. Han var rotebåtsman och svåger till Annica Jönsdotter. På gården Esphult i halländ­ska Fagered hade Annica Jönsdotter, enligt protokoll från hösttinget 1750, "låtit sig lägra" och begått  hor med svågern.

 

Välskapt dotter

I november 1748 då Annica Jönsdotter skulle till att föda befann hon sig i hemmanet Skog i Skephults socken. Hon nedkom med ett välskapt, men oäkta flickebarn. Barnet dog strax efter förlossningen sedan modern låtit bli att stoppa blodflödet från navel­strängen. Flickan begravdes på hemlig plats, men ryktet om att ett barn blivit fött och mördat spred sig. Snart kalla­des modern till förhör. Annica  Jönsdotter  lade skulden på barnets far. Han hade rått henne till det ohygg­liga dådet, berättade hon. Lars Hammar kunde inte ställas till svars eftersom han rymt från Warbergs fästning, där han redan satt bakom lås och bom för andra förbrytel­ser. Trots efterlysning stod han inte att finna. Efter lång väntan beslutades att rätte­gången inte kunde förhalas längre. Rättvisan måste ski­pas med eller utan barnafa­dern, och Annica Jönsdotter ställdes ensam inför rätta vid tinget i Skene by.

 

Tingsrätten fick besked om att den åtalade redan en gång tidigare  hade begått hor. Då med gifta bonden Olof Bengtsson i Fagered gäld i Halland. Visserligen hade hon redan sonat detta brott, men vi kan förmoda att hennes tidigare synd  inte var till någon fördel då tinget ännu en gång skulle till att bestämma hennes öde.

 

I enlighet med Missgär­ningsbalkens 16 kapitel 1 pa­ragraf dömdes hon  "att för detta sitt begångna brott liv sitt mista och halshuggas samt i båle brännas".

 

Domen skulle godkännas av Göta hovrätt. När så skett fördes hon från häktet på fästningen i Nya Elfsborg till­baka till Skene.

 

 


Brita Carlsson i Skene-Örby hembygds förening visar stupstocken som hittades vid galgbacken i Skene. ”Hyflan" där hakan skulle vila syns tydligt liksom jacken från yxan som måttades mot den dödsdömdes nacke.                   FOTO RICHARD LINDOR

 

Galge och kåk

Arättningsplatsen var strategiskt belägen på Nyck­laberget, nära både allfarts­väg och tingsrätt. 1682 hade häradsrätten beslutat att exekutionsplatsen skulle upprättas med galge och kåk. Kåk var en skampåle där den straffade kedjades fast och antingen pryglades eller ba­ra fick stå och skämmas i en timma eller två. Avrättningsplatsen var inte bara till för att verkställa re­dan utfärdade domar. Den skulle, enligt Marks härads dombok, i lika hög grad finnas och hållas i god ordning för att "lända många vanartiga människor och särskilt ungdo­men, som till allt ont är benä­gen, till skräck och varnagel".

 

 

Exekutionsplatsen  kalla­des i folkmun för galgbacken. Avrättningarna blev ett folknöje, ett lika skräckinjagande som lockande drama, hämtat direkt ur verkligheten.

 

Vid 1900-talets början fanns det fortfarande gamla i livet som berättade att de i sin ung­dom varit med om att "stå spetsgård" på Skene galgbac­ke. Så kallades de som stod vakt runt avrättningsplatsen.

 

Många nyfikna

I första ledet fanns inkalla­de soldater, i andra ledet an­nat manfolk med gott rykte. Utanför denna mur av vakter stod åskådarna. Många hade inget annat ärende där än att stilla sin nyfikenhet. Andra kom för att ta ett sista farväl av en bekant som fallit i olyc­ka genom tjuveri, mord eller sällsynta fall även trolldom. För att verkställa rättens utslag fanns galge, stupstock och bål. Inrättningarna på galgbacken krävde viss sköt­sel och var inte helt billiga. Bara Annica Jönsdotters av­rättning, med lön för arbeta­re, vedklyvning och kostnad för kärve och tjära, kostade tio silvermynt.

 

Hängning ansågs vara det mest förnedrande dödsstraf­fet. Det tillämpades på tju­var, men avskaffades 1858. Vanligare var att den döds­dömde halshöggs och brän­des på bål. Istället för att brännas kunde män steglas. Det innebar att huvudet spi­kades upp på en påle. Den huvudlösa kroppen lades på ett hjul dit fåglar snart sökte sig för att få sig ett skrov­mål.

 

Halshuggningen  utfördes av bödeln eller skarprätta­ren som han också kallades. När hans bila fallit över den dödsdömdes nacke blev det rusning fram till stupstocken. I medhavda kärl samlade åskådare upp  blodet som sipprade från den avrättade. En person som led av epilep­si kunde, enligt folktro, bli frisk genom att dricka färskt blod från en halshuggen.

 

Om Annica Jönsdotter blod användes i vidskepliga syften skall vara osagt. Vad vi vet är att hennes hals lades att vila mot stupstocken. När bödeln svingade sin bila upphörde sorlet och åskådarna förena­des i andlös tystnad. Strax måttades yxan mot stocken och den bredbladiga eggen skilde Annica Jönsdotters huvud från kroppen.

 

Medbrottsling hängdes

När  Annica  Jönsdotter gick sitt öde till mötes var hennes medbrottsling fortfa­rande på fri fot. Han var känd som en stortjuv och det skulle inte dröja  länge in­nan han skulle hamna i rätt­visans grepp igen. I skriften "Fångar på Nya Elfsborg un­der 1700-talet" omnämns han som en oförbätterlig åter­fallsförbrytare. 1764 dömdes även han till att "i galge hängd varda".

 

Den som avrättats ansågs inte värdig en plats på kyrko­gården. Många lik grävdes helt sonika ned i en grop vid avrättningsplatsen.

 

1934 då en tennisbana skul­le byggas på den tidigare galg­backen, upptäcktes  mycket riktigt benrester från männi­skor som mist livet på kullen. Bland fynden fanns även två stupstockar som förvaras på Baskagården i Skene.

 

För några år sedan togs tennisbanan bort från den hi­storiska platsen, som använ­des för avrättningar fram till 1850-talet. En oansenlig min­nestavla är numera det enda som vittnar om de ohyggliga öde som Annica Jönsdotter och många med henne mötte på Nycklaberget i Skene.

 

KERSTIN HANSSON

 

Källor: Livet i Mark på 1700-talet, av Carl-Martin Bergstrand.

Rätt och rättskipning i Marks härad under gången tid, av Carl-Martin Bergstrand.

Där färdvägar mötas, av Skene-Örby Hembygdsförening.

Skene by Västra Rote, av Britt Hagman

 

 

Ur ”Markbladet.”